När Ulrika Harmsen fick sin Alzheimerdiagnos för sex år sedan var hon bara 44 år gammal. I boken ”Mamma, kommer du glömma oss nu” berättar hon om mörkret som drabbade henne efter sjukdomsbeskedet men också om lusten att leva vidare. Ulrika och hennes familj var några av deltagarna under familjehelgen i Ånnaboda.
–Att träffa andra i liknande situation är bra för barnen. Ett av mina tre barn nappade ju på att åka hit, säger Ulrika Harmsen med ett leende.
Vi har dragit oss undan till en soffgrupp i matsalen medan de andra deltagarna har fullt upp med föreläsningar och olika aktiviteter.
Att få en Alzheimerdiagnos vid 44 års ålder är ovanligt. För Ulrika var vägen dit också annorlunda. Hon arbetade som specialpedagog och lärare i hemstaden Göteborg när hon försökte avstyra ett bråk på skolgården och ramlade olyckligt. Hon fick en hjärnskakning och drabbades sedan av svår huvudvärk och en hjärntrötthet som inte ville gå över. Läkarna utredde henne för allt möjligt, sjukskrivning följde på sjukskrivning. När hon till slut fick lämna ett ryggvätskeprov, vilket kan avslöja sjukdomar i hjärnan och nervsystemet, kom läkarens besked som en chock.
–Shit happens men livet kan gå vidare ändå. Det är inte slut med en diagnos, det går att hitta glädjen igen. Jag hade till exempel inte börjat vandra utan sjukdomen, säger Ulrika och berättar att hon idag tar långa promenerar varje dag, ibland på över milen.
–Jag tänker faktiskt inte så ofta på min demenssjukdom. Den har inte påverkat mig så mycket ännu. Jag är fortfarande självständig och har ett verktyg – MEMOplanner – som hjälper mig och är jättebra. Det är faktiskt min diabetes typ 1 som stör mig mest.
Ulrika började läsa och skriva redan som treåring, har alltid haft en stor kärlek böcker och började tidigt göra små sagoböcker till sina kompisar. Efter att ha fått det svåra sjukdomsbeskedet vaknade snart ett behov hos henne att berätta sin unika historia.
–Jag saknade en sådan bok och kände att jag måste berätta om det jag är med om. Jag tycker inte det är roligt att berätta min historia, men att skriva om det känns nödvändigt. För att omgivningen, vården och andra drabbade ska förstå hur man kan få hjälp, men också för att vanligt folk har föreställningen att vi drabbade ska räknas bort, när vi är kapabla att göra en hel del själva och har känslor precis som andra. Det var tillfredsställande att skriva av sig.
Ulrika skrev om den svåra depressionen hon gick igenom efter sjukdomsbeskedet men också om kampen för att fortsätta leva och finnas där för sin man och sina tre döttrar. Det färdiga manuset skickade hon till flera förlag. När inget av dem nappade gav hon inte upp utan arbetade om texten. Snart fick hon det glädjande beskedet att förlaget Norstedts ville ge ut boken.
”Mamma, kommer du glömma oss nu”, som Ulrika skrev tillsammans med medförfattaren Sofia Edgren, gavs ut 2023 och fick stort genomslag. Ulrika blev intervjuad i flera tidningar, i radio och tv och boken nominerades bland annat till Storytel Awards.
Hur var det att sitta i intervjuer och tv-soffor?
–Det var roligt, jag har en skådespelarutbildning i botten.
Vad upplever du som det svåraste med sjukdomen?
–Att barnen blir drabbade och att jag aldrig kommer att bli mormor.
Fortsätter du att skriva?
–Ja, jag har en ny bok på gång. Den har arbetsnamnet ”Stella, mamma och minnessjukan”.