–De som får mest ut av helgen är ungarna. Det är det viktigaste för mig. Jag vill att de ska slippa känna sig så ensamma och bästa fall knyta lite kontakter. Här behöver de inte förklara för de andra som är i samma situation. De behöver någon att prata med. Jag går själv regelbundet i samtalsstöd och har några vänner som jag alltid kan tala med.

Lars-Göran berättar att han under en längre tid brottats med den sista stora frågan – när det är dags för ett nytt boende för Gunilla.

–Under helgen har jag talat med folk och fått ännu mer bekräftelse på att Gunilla behöver ytterligare stöd. Just nu är hon på ett växelboende en vecka i månaden men vi kommer att utöka det till två veckor i månaden, det innebär rent juridiskt att hon får en ny adress, att hon flyttar hemifrån. Det har varit mycket tankar. Jag har haft svaga stunder och har haft starka tvivel, men nu är jag trygg i det beslutet, säger Lars-Göran.

Wilmer och Oskar är på väg ner i samlingsrummet där det snart ska bli musikquiz men hinner sitta ner ett tag.
–Vi var lite tveksamma till att åka hit, men det har varit bra och positivt. Det hade varit bra med en till två dagar till, det är nu man börjar komma in det och prata med varandra, säger Wilmer och hans yngre bror Oskar fyller på:

–Här känner man att man inte är ensam. Man kan prata hur man vill, alla är med om samma sak och har förståelse. Det är enklare att prata här – det är bra att sätta ord på det man är med om.

Deras mamma Gunilla fick sin Alzheimerdiagnos för två år sedan, men bröderna upplever det som att hon har varit sjuk mycket längre. Efter en period som arbetslös började Gunilla studera men gick snart in i väggen, vilket är en vanlig feldiagnos hos personer som har en demenssjukdom.

–Normen är att en mamma ska laga mat och hantera känslor. Vår mamma har suttit framför tv:n när vi kommit hem och gör inte så mycket. Hon finns där men ändå inte. Det är så vi har vuxit upp och vi har vant oss vid att det är så. Ibland när man kommer hem till kompisar med friska föräldrar känner man ”wow, är det så här man kan ha det”, säger Wilmer.

På dagarna går han på gymnasiet och jobbar extra på en restaurang. Inför kompisar och kunder håller han uppe en trevlig och glad fasad. Hemma väntar en tillvaro som inte många kan föreställa sig.

–Jag blev vuxen vid 13 och fick börja ta ansvar och nu har jag mer ansvar än en 17-åring ska behöva ha. Det känns som jag lever en typ av dubbelliv. Jag håller masken och sköter allt men till slut faller man.

En tröst i allt det svåra är att familjen blivit så sammansvetsad.
–Pappa är en hjälte. Vi två och farsan pratar mycket och är väldigt öppna. Det är bra för familjen.

Snart står bröderna inför en ny tuff period när deras mamma ska börja bo mer på ett växelboende:
–Det är en lättnad men också väldigt konstigt. Morsan är trots att hon är sjuk står ändå för lite trygghet, säger Oskar och Wilmer fyller på:

–Vi har förberett oss och hunnit reflektera och bearbeta. Det är bara att gilla läget.

Wilmer ser mycket realistiskt på sin och sin familjs situation.

–Det är viktigt att sprida kunskapen om det helvete som den här sjukdomen utsätter de anhöriga för. Vi hoppas självklart på forskningen. Men mamma är bara ett skal och kommer inte att bli bättre. Det är viktigt att kunna acceptera det och försöka göra det bästa av situationen.