Lola Olsson, enhetschef i Hällefors kommun, är en av många som tagit beslutet att bli en del av projektet Familjer mitt i livet.

Vad fick dig att tacka ja till att delta i projektet?
-Vi är en liten kommun och det är bra att synas, knyta kontakter och skapa nya nätverk där man kan dra nytta av varandra. Att vara med i projektet blir ytterligare något vi kan erbjuda våra brukare och deras anhöriga. Det känns spännande, jag känner på mig att det kommer att vara givande.

Är behovet av anhörigstöd stort?
-Absolut. Behovet är stort av enskilda samtal. Vi arrangerar också ett anhörigcafé en gång i månaden. Det är framför allt anhöriga till personer med demenssjukdomar som kommer. Behovet är så stort att vi har fått byta till en större lokal och vi har nu börjat arbeta mer uppsökande där vi skickar ut brev och erbjuder att ringa upp anhöriga. Hällefors är en liten ort ute i skogen, man söker inte gärna hjälp, det finns fortfarande mycket skam och skuld kopplat till demenssjukdomar.

Vad hoppas du att er kommuns deltagande ska ge både dig och din personal?
-Mer kunskap om demenssjukdomar och viktigt nätverk där man kan träffa andra inom samma profession och även locka hit olika föreläsare. Men också stöttning. Som en ensam kommun är det svårt att kunna leva upp till det anhörigstöd som krävs. Det är bra att veta hur andra gör och lära sig av dem.

Hur tror du att projektet kan göra skillnad för familjer mitt i livet?
-Framför allt genom att ge familjer möjlighet att träffa andra i samma situation både under familjehelgerna och digitalt. Det finns så mycket ensamhet där ute.

Om du fick bestämma hur anhörigstödet ska se ut, hur skulle det se ut?
-I vår kommun har vi bytt fokus när det gäller gruppen demenssjuka och lägger nu mycket mer fokus på de anhöriga, på att de ska orka ta hand om sina sjuka. Vi vill gå in och stötta hela familjen i ett tidigt skede, det kan till att börja med räcka med ett telefonsamtal. När en person får en Alzheimerdiagnos på den kognitiva mottagningen går det en remiss till patientens vårdcentral och den fångas där upp av vår samordnare vilket gör att ingen patient riskerar att hamna mellan stolarna. Under ett år har vi jobbat så, börjat bygga upp ett samarbete mellan Region och kommun och fått det att fungera. Det känns bra och mer ska det bli, avslutar Lola Olsson.