–Det är förbaskat roligt, jag blev så glad när jag hörde att projektet fått pengar. Projektet är så bra för att det tar tag i problematiken kring att drabbas av demenssjukdomar mitt i livet på ett övergripande sätt. Vi som jobbar i små kommuner kan inte det. Nu har vi möjlighet att vara med i ett större sammanhang.
Det säger Anneli Neuman, Silviasjuksköterska, som arbetar i det kognitiva stödteamet i Svenljunga kommun, och varit engagerad i Alzheimerfondens olika projekt under mer än ett decennium.
Anneli upplever att de familjer som får en diagnos mitt i livet helst håller beskedet för sig själva och bara delar det med några få personer, vilket gör att stödet kanske inte blir så starkt som det hade behövts.
–De kämpar på i sin ensamhet. Att vara med på en familjehelg kan göra mycket för de här familjerna. De får möjligheten att träffa familjer som kommer från andra kommuner och känner sig inte så ensamma som de kan göra där de bor. Som liten kommun har vi inte resurserna att arrangera något sådant.
2024 var Anneli själv med under en familjehelg och beskriver den som livsviktigt och livsvändande. Hon upplevde att de demenssjuka blommade upp och såg hur barnen tog ett kliv framåt och fick en röst när det fanns någon som lyssnade.
–De bär på en stor vånda och har många frågor som de inte vågar lyfta. Här kan de göras det under ordnade former. Under familjehelgerna kommer de bort från sitt sammanhang och kan fokusera på sig själva. Då är de också mottagliga för att ta till sig all information. Konceptet är så fantastiskt.
"Konceptet är så fantastiskt"
- Anneli NeumanFör Anneli var det en stark upplevelse att vara med under en helg. Hon kom till flera insikter och fick en rejäl puff att komma vidare i sitt eget arbete. Hon beskriver det kognitiva teamet, som förutom henne själv även består av en specialistundersköterska och en samordnare, som ett ”dreamteam”.
– Vi måste jobba efter målen i Demensstrategin att öka kunskaperna om demenssjukdomarna. Ett huvudfokus är att handleda och utbilda personal. Extra viktigt är det att komma ut till socialsekreterarna, som är en viktig samarbetspartner, och erbjuda demensutbildning i alla led. Vi sträcker också ut en hand till skolsköterskor och vårdcentraler och har möten med dem. Vi måste ut och på alla sätt bygga broar, säger Anneli.
Ett fint exempel är ett nytt samarbete med en diakon inom Svenska kyrkan som har vidareutbildad sig inom demensvård och fått titeln Silviadiakon.
–Anhörigstödet inom kommunen har haft samtalsgrupper för anhöriga till personer med demenssjukdom. Nu kan gruppen fortsätta att träffas tillsammans med Silviadiakonen och teamets specialistundersköterska.
I Svenljunga, en liten kommun med 10 700 invånare, är det nära mellan människor vilket är en fördel menar Anneli.
–Mycket är på gångavstånd, det går i stort sett bara att gå över gatan och träffa den man behöver. Men det är stora ytor. När vi arrangerar föreläsningar inne i Svenljunga tycker vissa att det är för långt att åka. Men vi samarbetar och arbetar förebyggande genom att till exempel informera om FINGER-modellen* ute på hembygdsgårdar.
–Det är viktigt att söka hjälp och inte blunda för symtomen. Det är dessvärre inte ovanligt att vi får ”akuta” situationer på grund av att man gått länge hemma med stöd av sin partner och inte ens gjort en demensutredning, och nu plötsligt behöver akut hjälp på grund av situationen blivit ohållbar. De som vårdar har fått sviktande hälsa – ofta på grund av att man slitit för hårt utan att ta memot hjälp. Det är sorgligt och visar att det finns mer att göra.