Per Nilsson är Alzheimerforskare och forskargruppsledare vid Center for Alzheimer Research vid Karolinska institutet. I somras var han med på lägret i Ånnaboda, ett par mil utanför Örebro, för att berätta mer om vad ett sjukdomsbesked innebär och informera om forskningsläget.
–Det var en stark upplevelse. På tåget hem från Örebro var jag rätt tagen. Det var första gången jag träffade den här gruppen, yngre familjer som drar ett tungt lass. Det var starkt att se dessa barns och tonåringars frustration, rädsla och oro. Min egen pappa gick bort i Alzheimers sjukdom i februari så det låg verkligen nära på ett speciellt sätt, berättar Per Nilsson.
Det var särskilt en 16-åring som stannade kvar på Pers näthinna efter dagarna på lägret. Pojkens mamma är inte längre i livet och nu är han ensam ansvarig för att ta hand som sin sjuka pappa.
–Jag var 45 år när min pappa fick sitt sjukdomsbesked och hade hunnit skapa mig ett liv. Att vara 16 och stå inför den situationen är enormt tufft. Arbetet som forskare är hårt och slitsamt och ibland behöver man hitta motiveringen till varför man gör det. Den grabben och hans kamp ger mig den.
Något av det viktigaste för Per när han träffade de anhöriga på lägret var att kunna ingjuta hopp. Att berätta vilka stora insatser som görs i samhället och ute i världen. Varje år samlas flera tusen forskare på Alzheimer’s Association International Conference och diskuterar forskningsframgångar. Snart blir den första sjukdomsmodifierande behandlingen tillgänglig i Sverige och forskarna arbetar idogt vidare på att försöka förstå sjukdomens komplexitet.
–Bilden man måste ge är att det finns folk som jobbar och vill nå någonstans, att det går framåt och blir bättre och bättre. Budskapet jag vill bidra med är att vi arbetar på och de ska känna ”fan vad bra”. Jag är helt övertygad om att vi kommer att lösa gåtan. Jag känner mig hoppfull.
Inte bara Pers pappa utan även hans farfar hade Alzheimers sjukdom. För tjugofem år sedan när Per precis hade doktorerat inom biokemi vid Uppsala universitet blev han mycket upprörd när han insåg att det inte fanns någon behandling för hans farfar, han fick på den tiden inte ens någon symptomlindrande behandling. Det blev en vändpunkt.
–Jag blev frustrerad när jag insåg att vi inte kommit längre med forskningen kring Alzheimers sjukdom. Jag började läsa på allt som fanns och träffade en geriatriker, specialistläkare som är inriktad på att utreda och behandla sjukdomar hos äldre. Jag insåg att här finns mycket att göra och sökte mig mot Alzheimerforskningen. Det var ett stort steg för mig.
Jag är helt övertygad om att vi kommer att lösa gåtan. Jag känner mig hoppfull.
- Per NilssonUnder sju år var Per verksam vid det ansedda RIKEN Brain Science Institute i Tokyo där forskarna bland annat fokuserat på ett nytt sätt att behandla Alzheimers sjukdom som kallas autofagi, vilket innebär att man använder nervcellernas interna städsystem för att minska mängden av de skadliga proteiner som uppstår vid Alzheimer. Den japanska forskaren Yoshinori Ohsumi tilldelades Nobelpriset 2016 just för sina upptäckter kring autofagins mekanismer.
När Per återvände till Sverige och Karolinska institutet från Japan föll det sig naturligt att fortsätta att forska inom området, där inte mycket gjorts tidigare i Sverige.
–Vi försöker hitta olika pusselbitar för att förstå sjukdomens komplexitet – autofagi är en av dem och vi har kommit en bra bit på vägen. Nyligen påbörjades de första kliniska testerna på Karolinska institutet. Patienterna får en substans som aktiverar autofagin – med tanken att boosta städsystemet så att det mer effektivt rensar bort skräpet, avslutar Per.