Det var inte riktigt Sofie Anderssons grej att åka på familjeläger och prata med andra människor om sin sjuka pappa. Men efteråt, när hon landat hemma och sorterat ut alla intryck kände hon att de nya kunskaperna och kloka råd gav henne ett nytt lugn.
Ett stort mörker. Så beskriver Sofie Andersson, 25 år, beskedet att hennes pappa hade fått frontallobsdemens. När familjen fick diagnosen för två år sedan jobbade hon natt som montör på Volvo. Då kändes allt svart, hon fick svårt att ta sig upp ur sängen, kände sig handlingsförlamad.
Idag har Sofies liv fått en ny riktning – hon pluggar en utbildning till fastighetsförvaltare.
–För ett halvår sen hade jag inte kunnat prata om pappa utan att gråta. Men man accepterar det efter tag. Någon gång i månaden blir jag fortfarande jätteledsen och känner att allt är så sorgligt, berättar Sofie.
Det var hennes pappas fru Karin som föreslog att hela familjen skulle åka på familjeläger i Ånneboda sommaren 2024. Det var bara att packa och åka med, säger Sofie och berättar ärligt att hon inte kände för det. Det var så tätt på pappas sjukdomsbesked, hon hade ännu inte accepterat att hennes pappa var sjuk.
–I vår familj har vi inte pratat så mycket om känslor. Jag kände mig inte bekväm att sitta med andra människor och berätta vad jag känner och tycker och visa mig sårbar. Jag och min syster Jenny drog oss undan en hel del. Något gott som har kommit ur det här tråkiga är att hon och jag har kommit varandra mycket närmare, säger Sofie och tillägger att hon verkligen uppskattade alla roliga aktiviteter som frisbeegolf, målning, promenader och att bada i sjön.
Väl hemma igen kunde Sofie reflektera över dagarna på lägret. Då kände hon att allt hon hade fått med sig – information om demenssjukdomar och vart man som anhörig kan vända sig för att stöd – fick kaoset i huvudet att lägga sig lite och gav henne ett lugn.
Något annat hon tog till sig var rådet att släppa det dåliga samvetet kring sina föräldrar. När hon jobbade natt kunde hon hälsa på sin pappa dagtid, men tog inte alltid den möjligheten.
–Det var så skönt på lägret att höra någon säga att man måste släppa de tankarna och acceptera att man har sitt eget liv. Mitt eget liv kan inte stanna upp för att pappa är sjuk.
”Det var så skönt på lägret att höra någon säga att man måste släppa de tankarna och acceptera att man har sitt eget liv. Mitt eget liv kan inte stanna upp för att pappa är sjuk.”
- Sofie AnderssonÄnnu en positiv sak var den kontakt hon fick med sjuksköterskan Malin Birath, som följt hennes pappa genom sjukdomen. Efter lägret kontaktade hon både Sofie och hennes syster och hörde hur de mådde.
–Det uppskattade jag mycket. Jag tycker att det hjälper att ha kontakt med människor som arbetar med sjukdomen. De har en annan förståelse när man berättar saker, sådant som man inte kan berätta för vänner.Kan du rekommendera andra att åka på lägret?
–Ja. Om jag hade vetat att det skulle kännas så efteråt så hade jag åkt hundra gånger om.