–Det mest värdefulla var tillfällena till samtal med andra anhöriga och experter på sjukdomen, att vi fick tiden och utrymmet att diskutera tillsammans efter varje session, säger Martin anhörig till Mia.

Martin lever tillsammans med Mia, som sommaren 2023 fick diagnosen Alzheimers sjukdom. Tillsammans med sonen Zacharias har de varit med på två familjeläger i Ånnaboda.
–Vi upplevde mycket kärlek och värme, de funktionärer och experter som var på plats tog sig tid att lyssna. I två-tre månader efteråt kunde Mia och jag surfa på den goa känslan, säger Martin.

För honom var något av det bästa på lägren möjligheten att möta andra anhöriga i en liknande situation. I vissa delar är det jobbig information att ta in, men det blir oftast lättare att ta emot och hantera i grupp.
–Det var väldigt värdefullt att ha andra anhöriga som bollplank och skönt att träffa läkare som är kunniga på sjukdomen och förmedlar informationen på ett lättillgängligt sätt.

Medan Martin tog möjligheten att utbyta erfarenheter med andra anhöriga, så nätverkade Mia på annat håll, gärna i gruppen som ägnade sig åt olika kreativa aktiviteter som att måla och tova ull. Hon träffade också sin favorit – läkaren Johan Sundelöf som coachade henne i att hantera hennes nya vardag.

– Det är drastiskt med de olika trappsteg som den som den sjuke går igenom – förlora jobb, körkort, sak efter sak, och det är verkligen inte enkelt att forma en ny vardag som känns meningsfull. Att försöka hitta en hund blev vårt första steg, och med hjälp av vänner och tillfälligheter så fick vi en hund till familjen efter några månader. Förutom att Mia tar promenader med vår hund Yatzy, så målar och skriver hon mycket för att hålla igång och träna hjärnan. Hon för dagbok, gör minnesböcker, topplistor på resor hon gjort och skriver ner sina favoritrecept. Nu har hon och andra i samma situation - bland annat några nya vänner från Ånneboda – börjat arrangera inspirationsdagar i Uddevalla.

– Det var mycket oro och ilska innan Mia fick sin diagnos och påbörjade sin medicinering. Det som blev avsevärt bättre när vi fick diagnosen var att vi fick en förklaring till att saker som tidigare varit enkla inte längre fungerade. Vi tvingades som familj att vända fokus till det som fungerar, uppskatta det och försöka bibehålla. Det blir mer förlåtande och det i sin tur skapar någon form av trygghet.

–Eller någon som släpper allt för att komma och pyssla en kväll när det är motigt. Eller ringer på dörren och frågar hur det är och om Mia och vår hund Yatzy vill ta en promenad. Eller hittar ett extra tillfälle att fira något i ett mindre format med bara oss eftersom ett stort sällskap och hög volym bara fungerar några minuter. Eller har hittat ett perfekt pass när det är lite lugnare i simhallen, så att man kan att gå på vattengympa tillsammans.

För Martin har sjukdomen inneburit att han fått tänka om när det gäller arbete. I samband med konkursen för Saab Automobile 2011 så fanns det begränsat med jobb i närområdet, så familjen enades om att pendling till Göteborg var det bästa alternativet eftersom man ville bo kvar i Uddevalla. Att jobba som konsult, lägga mycket tid på pendling och vara hemifrån upp till 11 timmar per dag fungerar inte längre, så istället har Martin satt sig på skolbänken för att utbilda sig till lärarassistent. Yrkesgruppen är efterfrågad, jobb finns i närområdet och arbetstiderna passar mycket bättre.

–I stället för att trampa på i gamla hjulspår försöker vi bygga en ny plattform, som funkar bättre i situationen där vi är nu. Vi hittar nya nätverk, nya vägar och nya saker att göra tillsammans. På sätt och vis kan man jämföra det med ett projekt, men med ganska djupa gropar där man faller ner för att sedan kravla sig upp igen. Ibland otäckt och annorlunda, men också med fantastiska stunder och glädjeämnen – så livet skiljer sig åt mot förr, men skiljer sig ändå inte helt.