Under familjehelgen sommaren 2025 var Karin Favali Andersson, anhörig till Fredrik som har frontalobsdemens, en av föreläsarna.

–Det känns bra att kunna stötta andra som har det tufft och skönt att vara med i ett sammanhang, säger hon.

I 22 år har Karin Favali Andersson delat sitt liv med Fredrik. Det var hans härliga personlighet hon föll för – kramgo, gillade att prata och diskutera och visade gärna hur mycket han tyckte om henne.

–Nu finns ingenting av det kvar. Nu är det bara ett skal. Vi hade tänkt att bli gamla ihop, säger Karin.

Under flera år upplevde Karin att Fredriks personlighet förändrades – från den glada diskussionsglada till mer av en sur ”gubbe”, som hade svårt att ta några initiativ. Men hon kunde inte sätta fingret på varför. 2023 fick Fredrik diagnosen – frontemporal demens och sedan dess har livet varit upp och ner. Det senaste året har präglats av stora förändringar bland annat flytt från ett stort hus till ett mycket mindre som Karin kan sköta själv.

–Hade vi inte flyttat till en ny kommun hade Fredrik aldrig fått plats på det fina boendet han bor på idag, Sorbus i Skene. De har jättebra bemanning, personalen är helt grym. Fredrik har det så bra där.

Sommaren 2024 deltog Karin, Fredrik och hans två döttrar på familjehelgen i Ånneboda. Karin uppskattade möjligheten att kunna tala med andra anhöriga, att lyssna på föreläsare och koppla av med roliga aktiviteter.

–Under den första familjehelgen jag var med på hade nio av tio av de sjuka en Alzheimerdiagnos. Det gör att man som anhörig till en person med frontallobsdemens känner sig lite utanför, säger Karin.

I år var hon inbjuden till familjehelgen för att föreläsa om sin situation för andra anhöriga. När hon skulle beskriva skillnaderna mellan de båda sjukdomarna utgick hon från ett stort träd med en grov stam. En person med Alzheimers sjukdom befinner sig i den vajande kronan uppe bland bladen. Ibland har man dåliga dagar, ibland bättre perioder då man kan ha ett hyfsat socialt liv. 

– Fredrik sitter redan nere i stammen och har ingen insikt i att han är sjuk. Det är så påtagligt att han har tappat alla sina förmågor. Det enda som är kvar är hans lokalsinne, det sitter inte i pannan. Han är ute och går 1,5 mil om dagen, och kan fortfarande hitta hem.

För Karin kändes det bra att vara med på familjehelgen och kunna dela med sig av sina erfarenheter till andra.

–Alla behöver någon form av stöttning, värme och medmänsklighet. Det känns bra att stötta någon som har det tufft men också att kunna berätta något positivt – att Fredrik har fått ett bra boende.

Karin uppskattade den öppna, varma stämningen under helgen. De anhöriga kunde verkligen koppla av och släppa taget om sina ”sjuka” under några dagar. Många fann varandra. Det var också fint att träffa projektet Familjer mitt i livets beskyddare – artisten Kim Kärnfalk och hennes man Anders Löwstedt.

–Det är en bra början de här familjehelgerna. Jag hoppas att de kan fortsätta.