Ellas pappa Peter var 57 år när han fick diagnosen Alzheimers sjukdom våren 2022. När läkaren överlämnade beskedet uppmanade han Peter skriva på papper för att gå i pension, vilket Peter inte alls var inställd på. I ett år kunde han jobba kvar på sin arbetsplats med nya arbetsuppgifter. När Ella tillsammans med sin pappa och hans tvillingbror reste i väg till familjelägret i Åsa hade Peter precis slutat arbeta.

– Det var inte hans beslut och han var ganska nedstämd, berättar Ella.

Peters kontaktperson på lägret blev Alma Fager, Silviasjuksköterska, som är en rutinerad löpare med flera maraton bakom sig. Hon drog ihop ett litet gäng som varje morgon gav sig iväg på en löprunda.

 –Pappa har alltid varit aktiv, började med löpning i 30-årsåldern och har sprungit många lopp, både halvmaran och maran. Att börja springa igen gav honom jättemycket. Han tyckte det var kul och också kul att träffa folk på lägret. Han har inte haft någon stor social krets och varit nöjd med att ha kollegorna på jobbet, men när jobbet försvann blev det väldigt ensamt.

Efter lägret kom Peter i gång med träningen på ett annat sätt och fortsatte med sina löparrundor. Våren 2024 hörde Tove Wiik, projektledare på Alzheimerfonden, av sig och förhörde sig om Peter kunde vara intresserad att delta i ett lopp under Veteran-VM i Göteborg. Alma skulle också springa och även Ludvig, en ung anhörig.

–Pappa blev eld och lågor, jag fick samtal var och varannan dag och försökte få honom att förstå att det först måste bli vår och sedan sommarn innan han skulle tävla, säger Ella med skratt i rösten och berättar att pappa låg i hårdträning och var jättetaggad.

Tävlingen gick bra, trion sprang in på en fin tid och Peter har fortsatt med sin träning. Nästa helg ska han springa Åstadsloppet på en mil.

–Fysiskt är pappa jättepigg men jag kan bli lite orolig att han ska virra i väg, men vi gör ett försök.

Peter bor fortfarande hemma och har hjälp av hemtjänsten med städning, tvätt och att ta sina mediciner. Eftersom han inte kan sköta sin ekonomi längre tog Ella först över ansvaret som god man, men det blev för ansträngande så idag har hennes mamma (Peter och hon har varit skilda länge) tagit över ansvaret.

Hur mår du själv idag?

–Jag sörjde mycket första året när pappa var mer med, när diagnosen gjorde ont i honom och han kände att de kognitiva funktionerna började sippra i väg. Nu har det gått några år och jag har landat i det här. Jag försöker att inte lägga skuldkänslor på mig själv de gånger pappa ringer och jag inte kan svara. När jag ringer upp har han oftast glömt varför han ringde, för det mesta var det inget viktigt. Jag avsätter tiden när jag kan det.

–För mig är det lugnare nu när han inte är ledsen längre. Nu är han bara glad och det flyter på hemma. Och så har han sin onsdagsgrupp som äter lunch och gör utflykter tillsammans och dagverksamhet en gång i veckan. Han känner sig nöjd med tillvaron.

Vad arbetar du med?

–Jag har utbildat mig till sjuksköterska och specialiserat mig på palliativ vård. Jag arbetar på en palliativ avdelning och trivs jättebra. Det är den finaste vården som finns – jag har världens bästa jobb.